Matte

...Allt började försvinna från honom i samma veva som han själv började lura sig att allt skulle lösa sig, bara rycka på axlarna och fortsätta framåt i hopp om att bli upplockad i nacken av en räddande hand från ingenstans, likt ett deus ex machina sänt från ovan som skulle ta honom ifrån allt som inte är vad det borde vara. Bill äter inte, bara för överlevnads skull, emellanåt. Kaffe och cigaretter är vad som håller honom gående, han har blivit smal, smal så han nästan inte syns längre, osynlig, som ett spöke, fast ändå inte alls. Svärta under ögonen, dålig kost, dålig sömn, kanske ingen sömn utan mer sittandes vaken hela natten istället och se ut över ljusen ifrån stan som inte finns inne hos honom. Tankar som vägrar ge honom ro, tankar kvar från en annan tid, som fortfarande inte vill försvinna, hur mycket han än försökt att skaka bort dem ger de sig aldrig av utan hänger över honom likt flygande demoner som cirkulerar och skriker ut så nackhåret reser sig. Han kan ibland sova, men mestadels inte. Han tror sig vara förlorad, en förlorad människa, färgad av gatan, själen smutsig, som han inte kan tvätta ren själv, om ens någon annan heller kan göra det.

"...Den hopplösheten som väntar i bakhuvudet på många, om inte allihopa under samma grå himmel som han själv vandrar under. Han har sin ensamhet, distanserad från allting runt sig, som att gå på en gata full av människor och ändå kunna känna sig ensam, och distans från allt som runt honom finns är vad som får honom att vara rädd. Han är själv för att alltid vara själv. När botten är nådd tror han att han då i alla fall kommer att ha fast mark att stå på, men han ser inte den än. Det han ser är ett ljus bakom sig som börjar försvinna i horisonten, likt tårar som går till spillo i regn."